I helgen som va var jag i Finland och deltog i världens största orienteringsstafett. Över 1500 lag på startlinjen i herrkavlen som heter Jukola, efter den gamla finska romanen Sju bröder. Det handlar alltså om sju sträckor och liksom 10MILA startar man på natten och går i mål på morgonen. Vet inte varför man alltid ska springa på natten, men det hör liksom till, blir svårare då och storbildsskärmen är lättare att se i mörker. Men det är ju knappast anledningen. Troligen handlar det om att vi orienterare är lite hårdare och tuffare än gemene man. :)
Har tappat räkningen på vilket år i ordningen som jag är med här men det är nog runt tio stycken. Tävlingarna flyttar runt i hela Finland och i år hade turen kommit till Ravijoki, 17 mil öster om Helsingfors och endast 15 km från den ryska gränsen. Ravijoki var en viktig punkt i den långa Salpa-linjen som byggdes under andra världskriget ut med hela den östra landsgränsen.
KFUM ställde upp med två lag i dam och herrklassen, ett lag mindre i varje klass än i fjol. Jag hade tilldelats den femte sträckan i förstalaget. Målet var så klart att slå fjolårsplaceringen som var 96.
Extra brett startgärde i år som började med en tiometersstigning i sand. Härligt.
På första sträckan skickade vi ut Per ”löken” Eklöf som lyckades bra och skickade ut Oskar Arlebo som 90e man knappa 6 min efter täten på den andra. Obbe plockade 27 placeringar och förvaltade utgångsläget mycket bra. Endast en miss på slutet, se kartan med vägval här. Vidare ut på den halvlånga natten hade vi järnmannen Per Jonhed och han hade väl kanske inte riktigt lika bra flyt som den flygande fransmannen Thierry, (vann sträckan med 3.39 och var ytterligare en minuter före trean på sträckan) utan han gjorde ett gäng småbommar inne i ringen toppat med något större misstag och rasade 24 placeringar ner till en 87 plats.
Men ännu inte någon större fara på taket, vi har fortfarande halva stafetten och många hungriga löpare kvar. Fjärdesträckan tog Erik ”UK” Harlén hand om och nu började gryningen göra så det bildades härliga dimlandskap och mystiken som gör det så speciellt att springa Jukola tog kanske koncentrationen nån gång för mycket. För den normalt så säkra Erik gjorde några krokar och fick faktiskt, smått genant, stryk av andralagets forna elitstjärna Chipsitutti. ;-)
Solen går upp över campingen där den finska beväringen satt upp oräkneliga militärtält i raka rader. Föredömligt.
Sen kom vi då äntligen fram till min tur, planen var att gå säkert och inte springa på för fort för att dra på mig några onda ben. Men något förvånande så kändes kroppen relativt rapp och benen surnade inte till i uppförsbackarna så som jag hade befarat. Kom in i loppet bra och sprang hela tiden om löpare som var i vägen, mot den fjärde kontrollen ser jag Arboga OK och en annan klubb som springer min sträcka. Springer snabbt ikapp och tar direkt täten, mot den sjätte kontrollen som, enligt Erik vid växlingen, är gafflad får jag för mig att gå på riktigt hårt för att försöka finta bort de bakomvarande. Men det föll sig inte bättre än att jag så att säga faller på eget grepp och missar min kontroll med närmare fyra minuter. Så värdelöst att det ska vara så svårt och lära sig hålla igen när testosteronnivån är på topp i tävlingshetsen. Jaja, bara att ta det från början och göra resten av loppet bra, fastnar direkt på en brant och fegar ur, vågar inte hoppa, rädd för nya skador.. får vända och runda.
Går på hårt och spikar mina kontroller, kommer på nytt ikapp en känd löpare halvvägs in mot den tolfte kontrollen, och går kanske på lite för hårt upp över hygget och blir så där lagom dum i huvudet, tycker ändå jag har koll och går rakt mot min punkthöjd. Men av någon anledning sitter inte kontrollen där, blir stressad och följer spår i terrängen upp för höjden, men ingen kontroll i sikte, tar om och ger mig in i skogen där jag sett de andra löparna försvinna. Hittar deras gaffling och läser in mig, mot min kontroll igen och där, bara några meter ifrån där jag först var sitter den jäveln. Svär några väl valda ord och tänker desto fler i skallen, på finska dagen till ära. Fullt ös i ren frustration mot nästa kontroll. Slår mot stigen och kommer ut lite fel men styr upp det utan problem... avslutar sen resten av banan så som man absolut inte ska göra, lite på chans i för högt tempo. Förlåt mina lagkamrater, tio minuter bom på det här sättet är inte okej. Tappar totalt 11 min på täten och rasar 11 placeringar ner till 110 plats.
Här ovan kan ni se mina gps-spår genom skogen, lite skevt på sina ställen, men jag tror ni kan lista ut hur det ska vara.
Efter mig är det juniorerna Erik Lindgren och Marcus Janssons tur att visa att återväxten är säkrad. Och med tanke på pressen som jag vet infinner sig när man är med och springer i förstalaget tycker jag de gör fullt godkända lopp.
Totalt sett plockar de en placering och vi slutar på en snöplig 109 plats. Om vi sprungit tio minuter fortare så hade vi tangerat fjolårsplaceringen. Så det är bara att ta nya tag till nästa år. Då ska jag och Chrille Garpenlund som också har problem med skador och saknades i år vara på tå. Lägger vi dessutom till L-O Gävert, som i år inte fick permis från de djupa värmlandsskogarna, i laget så kommer vi garanterat lyfta oss och topp 70 vore rimligt.
Ljusormen av löpare slingrar sig fram till “tv-rasti” under sträcka två.
Upploppet kantas av publik natten lång.
Gainomax are for gymnissar, real men drink punch.
Bussfesten kom aldrig riktigt igång, men det kanske var lika bra det då natten var lång. Här ses UK Erik och andralagets förstasträckskille Calle.
Delar av Venla-lagen visar att det finns krafter kvar på karaoken.
