Nu i dessa tider är det mycket snack om vätternrundan, vet någon om att du cyklar så kommer oundvikligen frågan om du ska köra. Det gäller i hög grad för mig, och eftersom jag cyklar snabbare än många andra så kan de inte förstå att jag inte ska vara med då jag skulle klara deras måltider allt som oftast. Men men, vi har alla våra olika mål här i livet, lite sugen är jag allt, mest för att sätta en tid och slippa göra om det. Fast om sanningen ska fram så har jag redan en tid, så kanske nöjer jag mig med den...
Då, som ung och oförstörd, såg jag aldrig några hinder utan körde bara på.
Nu när jag läser om min berättelse, som jag lyckats skrapa fram, inser jag hur naiv och blåögd jag var inför uppgiften. Att t.ex. komma på idén att bara ha en flaska vatten med sig är ju helt underbar, eller jag kom inte på det. Jag reflekterade överhuvudtaget aldrig om möjligheten att ha två flaskor. Det var så det var, hur svårt kan det vara liksom, jag kör!
2001-06-18 15:56
Det var mulet väder och lite blåsigt, men helt ok väder att cykla i. Starten gick 02:00, jag la mig i klungan som trampade iväg i dryga 30, vid första vätskekontrollen tappade jag bort dom men det löste sig snabbt genom att ett par tyskar kom och hjälpte till med farten.
Låg med dom och tuffade på i 30-40, vid Gyllene uttern var jag tvungen att fylla på vattenflaskan eftersom jag bara hade en och de hade två så försvann dom vidare utan att stanna... det visade sig vara en rejäl miss då jag fick klara av att hålla fart själv ner till Jönköping (3 mil), där jag stannade och käkade lite mat samtidigt som jag försökte få igång fötterna som hade domnat bort.
20 minuter senare ger jag mig iväg för att åter igen inse att ingen vill hålla mitt tempo... tungt. Någonstans på väg till Hjo får jag hjälp av en kille som ser ut att vara en hejdunkare på cykel. Väl framme vid Hjo bestämmer vi oss för att skippa maten och köra vidare tillsammans, efter det att jag fyllt flarran är han borta!?!
Skitsamma tänker jag samtidigt som Bernt Johansson dyker upp, bara att haka. Vilka vader tänker jag, troligen gör de andra två som är med i våran fyramannaklunga samma sak. Vi turas om att växeldra i knappa 30, tills superklungan kommer i kapp. Bernt och en kille till hakar, kan inte vara sämre tänker jag... Visar sig att det rullar på mellan 40-50. Vid Karlsborg är jag avhängd, går in i depån för att fylla flaskan igen. Först då inser jag att jag är för trött för att orka vrida ur spd pedalerna... försöker landa mjukt på den hårda asfalten, lyckligtvis. är jag så trött att jag inte känner smärta. Återhämtar mig någorlunda på en kvart, men resten av de återstående 9 milen går inte så lätt som de kanske hade kunnat gjort. På vägen hem kör en gubbe in i mig så att han går i backen, det ser ut att göra ont. Ont är bara förnamnet på det som mina lår fick utstå efter målgång, trodde inte det var möjligt att ha så ont i låren som jag hade, ondare än ondast kan man säg. Höll även på att lägga mig i Motala men lyckades i sista stund få ur fötterna. Nästa år ska jag in under 10 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar